Yttersta Domen
att min rättfärdighet på domsens åska ropar,
och viggen hvässes ren att slå försmädarn ner, —
jag på min kärleks märken ser,
och då jag där hans namn bland edert ristadt finner
och mig min bittra död påminner,
med allt hvad han har kostat mig,
så många tårar, kval och möda …
mitt hjärta åter måtte blöda,
för att på nytt förbarma sig’ — ”
Med hvilken hoppfull suck förlossarns tal hon slöt.
Serafen i dess hår den helga oljan göt,
och tusen offerkar, stum, rörd och häpen, tände.
Men till Messias sig å nyo Eva vände:
“En hednaskara snart du för din dom skall se,
i öknen en cypress, och hjordar irrande!
Ack! skulle ej din död i fasans stund dem båta?
Att hämnas röjer makt, men ömhet att förlåta.
Och hvilka afgrundsrof, som namn af dig ha fått,
och evigheters straff, Gud! för minuters brott! …
Hvad talar jag? … jag flyr — men kan dem icke glömma.
Hvad båtar himlen mig, om jag ej där får ömma?” —
En sky tar honom bort, och domsbasunen hörs,
och jordens brända klot till skaparns fötter förs.
Herre, förbarma dig! Herre, vårt hopp!
Gud! hvilken tystnad! … Hur digna de alla!
Vågor af glömska kring helgonen svalla,
himlarna domna midt under sitt lopp. —
Öfver djupet andan sväfvar:
han, som blir, som är och var;
och ur dödens sköt' frambäfvar
allt hvad döden skördat har.
