Bengt Lidner
Då vildt en mäktig storm från Sirbons stränder brusat,
ur Baratron mot skyn millioner sandberg rusat,
sig spridt, med nattens flor den vida rymd betäckt,
i töcknar solen flytt, förmörkad och förskräckt,
så ja! hur talrik mer, se! mänskosläktets skara,
lik stöder utaf moln ur svarta djupet fara.
En hop — ack ! den är stor, — med stjärnors prakt uppgår
och strax vid hjältens tron sitt gudasäte får.
människones son! du tro på jorden finner.
Och en jag fjärran ser, där hoppets fackla brinner.
En annan från min syn i ljungeldstöcknar far,
men ingen ängel del uti dess öden tar.
Och nu vid skaparns vink en myriad framvimlar
af nya världars klot, af öknar och af himlar.
I Adams häpne barn! de vänta blott på er,
då rörd i Evas famn han på sitt släkte ser.
“Nej, Adam!” ropar hon, “ej ångrens eld mig bränner;
då jag mitt öde minns, ack! hvilken fröjd jag känner.
Ack! den oss döma skall, för oss i döden gått.
Hvad ära! Se hans sår … O, mer än sälla brott!
Nu mänska han, som vi — hvad det vårt namn upphöjer!
Och, ljufva tacksamhet, som ömma bröst förnöjer,
hvad himlakänslor ej din evighet oss ger!
I Eden änglar lik, är vid hans kors jag mer.”
“Hur,” så var Adams svar, “hur mina känslor svalla!
Se, Eva! du är mor, jag far för dessa alla.
Ack! maka, himlavän! nyss såg din Adam rörd,
hur där en brottslig hop blef bort i töcknar förd.
Men, täckelset är lyft, — hvad syn! ja! sälla maka,
fast i millioner år dem hämndens åskor skaka,
af ångren renade, till slut de i hans famn
bli älskade som vi, och prisa där hans namn.
Han! kärleken och Gud, för sig ej gränsor finner.
Den oss förlåta lärt, ej själf af vrede brinner.”
234
