Bengt Lidner
“Ah! … brottslig, är jag dömd till många tiders smärta.
Ve den, sin moders röst i åldrens vår ej lydt!
Hur långsamt straffet är, sen nöjet vigglikt flytt!
I enslighetens sköt' den kärlek blott jag kände,
som för en ömsint mor hos mig naturen tände.
Ej, med ett skuldfritt bröst, jag hade önska lärt,
och världen var för mig det tjäll, Gud oss beskärt.
Men, olycksfulla stund! en hemlig drift mig ledde,
dit aftonrodnans släp sig öfver hafvet bredde.
Jag där på stranden satt, af ljufva känslor stum,
och såg ett vingadt skepp framhäfva vågens skum.
Hvi flydde Sulma ej, då hjärtat mer upprördes?
De starka ankartåg i djupet surra hördes;
då, Rustan! dig det var, som först mitt öga såg.
Du kom: jag suckade, och till min fot du låg.
— Gud! domare! jag än i brottet nöje finner …
Hvad mörker! Nåd! ack, nåd! Se hoppets bloss försvinner.”
Nej! af ett moln det höljs. Gif ångrens tårar lopp,
o Sulma! efter dem går hoppets stjärna opp.
“En tid, och än en tid! — ack, välförtjänta öden,
mitt hjärta darrade emellan brott och döden:
jag haf och Rustan såg. Hvar var du, o min mor!
då dig att öfverge jag inför Rustan svor?
När mörkret skyddar dem, som föddes att bedraga,
utur din ömma famn jag skulle flykten taga.
Ack! om min ålders vår du trogen omsorg bar,
och på din ålders höst jag grymt dig lämnat har.
Där lastens gnista väcks, naturens lågor släckas,
och brottet ger ej tid att tänka och förskräckas.
