Yttersta Domen
Dock, med hvad okändt kval det tjäll jag återsåg,
där ren i hvilans sköt' den bästa moder låg!
Tyst som en vålnads gång jag i dess famn mig lade.
Dess hjärta häftigt slog och liksom till mig sade:
’Här under detta bröst, jag, Sulma! burit dig.
Mitt barn! mitt enda barn! hvi öfverger du mig?’
Bland sömnens vågor dock jag snart mig själf förglömde;
en brottslings sömn, hvad sömn! jag ryste, grät och drömde.
Högt på en klippas spets mig tycktes att jag låg,
dit Rustan simmade uti en blodröd våg.
Strax klockors sorgsna ljud från templets torn jag hörde,
då till en öppen graf mig hämndens ängel förde,
och, vid det hemska dån af mullen kistan gaf,
min moders vålnad steg utur den kulna graf.
En dolk med Rustans blod åt mig hon långsamt räckte;
men strax ur sömnens djup mig ufvars läten väckte.
Natt! vittne till min flykt! hur i ditt mulna sköt'
på mossbetäckta berg jag saknans tårar göt.
Förhärdelse och straff och ånger brottet följa.
Hur ljuft var mig det dån, som ifrån strand och bölja
i skogen skållade! jag glömde, gladdes, lopp;
men borta Rustan var, och segel, dygd och hopp.”
Så, Sulma! älskaren, som grät sin döda maka,
fick i en himmelsk dröm förflutna nöjen smaka,
på hennes modersarm dess kärleks förstling låg,
och uti hennes blick han hälsans löjen såg.
I känslor dränkt sin arm han efter makan sträckte,
då honom hennes barn i sorgekläder väckte.
Hvart flög du, sorgsna hamn, i detta ögnablick?
“Förvillad, hämndfull, vild jag djupt i skogen gick:
där öfver träd och berg sig nattens fasor spridde,
förmörkad månan blef, mot stormar stormar stridde.
