Anna Maria Lenngren
Redan var nu middagsstunden inne:
väntadt lag i hemligt antåg var.
Gumman log så fromt uti sitt sinne
åt det spratt, som hon ställt till åt far.
Gubben tidigt ren på morgonstunden
trogen önskan af sin gumma fått,
med en stoppad nattrock blifvit bunden,
rån och skålbrön, kaffe utvaldt godt.
Nu satt han så god och glad till sinnes
— i hans uppsyn lästes lugn och frid —,
förde sig med tacksamhet till minnes
Herrens nåd på den förflutna tid.
Kände varma glädjetårar falla,
blickade ibland så godt på mor,
visste med sig, han var kär för alla:
maka, vänner, barn och socknebor.
På en gång blef gubben gladt förlägen:
någon aning nu föll honom in …
“Dammar det ej”, sade han “på vägen?
Skäller icke Herkules vid grin'n?”
Gubben ej förgäfves detta tyckte:
skumt han redan röjt dem långt ifrån.
Nu han ömt i sina armar tryckte
dotter, måg och lilla dotterson.
Späda gossen räckte morfar käppen
med den granna blomsterkransen på.
Mormor log och bet sig skälmskt i läppen,
var så stolt för det hon hittat på.
250
