Anna Maria Lenngren
Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan,
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje, riset slöt,
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt.
Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blifvit män i staten,
de forna pojkarne,
och kifvas nu om maten
och slåss om titlarne.
Med fyrti år på nacken
de streta med besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Hvad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.
(1797.)
⁎
MIN SALIG MAN.
Cornelius — lik sin hela ätt —
bar hat till tomma krus och flaskor,
knöt högt i nacken sin rosett
och trifdes gärna i damaskor.
254
