Min salig man
Han linkade uti sin gång:
och när han gick, den fromma själen,
gaf jackan, himmelsblå och lång,
alltjämt en broderkyss åt hälen.
Utur hans hatt med söndrig kull
stack prydligt fram det röda håret,
som kammen, för god ordnings skull,
fick nalkas jämt en gång om året.
Så såg han ut till sin figur,
bar gullgul flaggduk omkring magen,
hirschfängare och byxsäcksur,
när det ej pantsatt var för dagen.
Mot midda'n stod han vanligt opp
— hans valspråk var: “Festina lente” —
tog sen sötkummin i en kopp,
försatt med “Hjärnes testamente”.
Satt så en timme på sin säng,
förnöjd med strumporna i handen,
var hatare af hast och fläng
och glömde gärna strumpebanden.
Men fast så skickad till person,
han hade likväl fått passera,
om han haft loflig ambition
att ta sig opp och avancera.
På lärdom hade han ej brist:
till allt han kunnat skicklig vara,
ty han kom upp som gymnasist
för tretti år sen ifrån Skara.
