Anna Maria Lenngren
PORTRÄTTERNE.
Uppå ett gammalt gods, ett arf af gamla fäder,
en skinntorr greflig änka satt,
var skral, drack ständigt te på fläder
och hade ben, som spådde väder,
och leddes merendels besatt.
En dag — Gud vet hur det var fatt —
när hon med kammarpigan satt
uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
samt här och där med ett porträtt
af hennes högvälborna ätt,
hon i sitt höga sinne tänkte:
Om jag likväl så lågt mig sänkte
att tala med det lumpna hjon,
kanske det gaf min gikt en liten diversion;
och fast ej denna dumma flundran
förstår en fin konversation,
så får min lunga en motion,
och detta stackars våp skall falla i förundran
att höra på min extraktion.
“Susanna” — sade hon — “du sopar denna salen,
och sopar den mest alla dar,
du ser de konterfej, den har,
men gapar, som du vore galen,
och ej vet af hvad folk du spindelväfven tar!
Hör då… Till höger främst, det är min farfars far,
den vidtbereste presidenten,
som kände flugors namn på greska och latin
och förde med sig hem och skänkt akademin
en metmask ifrån Orienten…
Nå, den där nästintill — af våda satt i vrån —
är salig fändriken, min enda kära son,
266
