Fröken Juliana
Den nådiga fru mor tog lakrits i mun
att torrhostans envishet stilla.
Af glasögon näsan var knipen och tunn,
men bukten de klädde ej illa.
Så kunde hon sitta den långa guds dag
i länstoln vid uret med göken
och räkna opp anor och kälta på drag
och planta förstånd uti fröken.
Och fröken Juliana var lydig sin mor,
bar näsan direkte i vädret
och masklupna strumpor och kippade skor,
förslitna och bruna på lädret.
Men lämnom vår fröken till städning och skick,
till fyllest man målat personen,
berättom i korthet hvad öde hon fick
till heder för edukationen.
Den blomstrande tiden i väntan försvann
att ädlingars hjärtan betvinga,
ty: “hellre förtråna och aldrig få man
än nedom sin börd sig förringa!”
Det var just vår frökens lifegna sentens,
den stod i dess åtbörd att läsa.
Men skyr man den ettriga nässlan, som bränns,
än mer gamla fröknar, som snäsa.
I trettio jular med mormors robrong
för seds skull af grannarna bjuden,
hon började finna sin frökentid lång
och märka små runor i huden.
