Anna Maria Lenngren
“Men, kors bevars väl,” skrek Susanna
och släppte nålar, sax och tråd,
“skall detta vara hennes nåd!!!” —
“Hvad! skall det vara? Hvad! hvad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
Hvad harm! — men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!”
Grefvinnan fick på stund en ny attack af gikten,
och det är alltihop som lärs af denna dikten.
(1796.)
⁎
FRÖKEN JULIANA.
“Juliana, glöm aldrig din adliga ätt,
lägg bort dina ofrälse miner!
Minns noga de kall, dina fäder beklädt,
minns grefvarna, dina kusiner!
Var högsint, min dotter, var myndig och rak,
för bönder lyft aldrig på floret!
Förgät ej din farfars förgyllda schabrak
och vapnet, som hänger i koret!”
Så talte majorskan, satt mäkta förnäm
på herrgårdens gamla ruiner
i kåpa af sammet med två fingers bräm
af gulnade, nötta hermliner.
Dess dotter, ett belät af hvitaste skinn,
den välborna fröken Juliana,
var vindögd och lång, gick med fötterna in
af födsel och ohindrad vana.
268
