Johan Henrik Kellgren
Dock kan ett Grekland billigt skryta:
(må icke Sverige det förtryta!)
dess visas antal steg till sju.
En bland dem sägs ha alltid skrattat
åt hvad som händt, åt dygd och brott.
En annan åter ögat mattat
att gråta öfver ondt och godt.
Om en af mina vänner frågar,
hvem mest af dessa prisas må,
jag öppenhjärtigt svara vågar:
“De voro narrar båda två.”
Allt har sin tid, men dårar strida
mot ordning, tid och skick och allt;
hvad mänskligt är bör mänskan lida:
naturen gråt och skratt befallt.
Det är ett fel att löjet hämma,
när man så mycket löjligt ser;
det är ett brott att ögat dämma,
när mänsklighet om tårar ber.
Ve den barbar, för känslan död,
som famnen för en broder sluter,
som icke rörs vid uslas nöd,
och, då han delar dem sitt bröd,
af vällust icke tårar gjuter!
Men våren följer vintrens spår.
Ej Bores våld beständigt rår
att fältets prydda ban föröda;
sefiren stundom skalkas får,
och hjärtat skulle snart förblöda
af egna och vid andras sår,
om löjet ej en balsam ägde,
som kunde lindra våra kval,
och om ej dårars runda tal
de olycksfullas öfvervägde.
24
