Mina Löjen
Kom då, du Löjens kvicka tropp!
Följ mig i alla lifvets skiften
och lär mig ta ett glädtigt hopp
på brädden af den mörka griften!
Lät edra vingar flyktigt sväfva
omkring mitt bord, min säng, min bok;
lät dumhet för er gissel bäfva;
men söken väl ert utbrott kväfva
i sällskap med en högborn tok.
Hvi kan jag ej tillfyllest bäfva
att bland de stora vara klok?
Hvem skall jag först mitt löje skänka? —
Jo, ärans folk bör ära ske.
Det vore bördens rätter kränka,
att ej de höga först bele.
Ack! när jag deras lif beskådar,
så fullt af laster, prakt och tvång;
den glans, som ingen värma bådar,
och yrslan vid sireners sång;
det stoj, som endast örat fyller,
då själen tom och hungrig är;
det glitter, lifvets skal förgyller,
då masken själfva kärnan tär;
den goda ton, som mera gäller
än vett och dygd och skicklighet;
det falskhets gift, som oskuld fäller
med en belefvad nedrighet;
de nycker, som förtjänsten döma,
som blindvis lasta och berömma
och slutas med ett “vare sagdt”;
den träldom hos en öfverherre
som dubbelt hämnas på de smärre;
det nit för egen vinst och makt,
