Våra Villor
som sig med tvång och fruktan röjer,
som, bäfvande, i vördnans spår
så småningom till målet går
och, då din sällhets mognad dröjer,
dig med de blomsters ro förnöjer,
dem bildningen på vägen sår?
Knappt är du förd i segrens sköt,
förrn, ur din ljufva tjusning tagen,
du önskar, att du än bedragen
din sällhet blott i tankan njöt.
Ej nog, att villans pensel målar
med glada färgor lifvets fält;
hon visar det, vid hoppets strålar,
i grafvens natt fördubbladt sällt.
Där, bakom höga bergens sträcka,
hvars spetsar öfver molnet räcka,
sig indianern bildat har
en himmel, alltid ren och klar,
dit han ledsagad efter döden,
hos de olyckeligas far
skall tälja evighetens dar
i ostörd följd af sälla öden.
Där skall ej brist och slafveri
och kristnas våld hans syn förfära;
där skall han med odödlig ära
för tidens kval belönad bli.
Så fly, o grymma Sannings dager,
som våra glada drömmar stör!
Hvad mer, om Villan oss bedrager,
blott hon vår lefnad lycklig gör?
⁎
