Johan Henrik Kellgren
MAN ÄGER EJ SNILLE FÖR DET MAN ÄR GALEN.
SKALDESTYCKE,
INSÄNDT TILL SÄLLSKAPET PRO SENSU COMMUNI D. 1 SEPT. 1787.
Jag medger det — helt visst blef mången stor mans del
att snafva något fjät, att mörkna vissa stunder.
Allt ytterligt är ställdt på gränsen af ett fel:
ju högre bergets spets, dess brantare därunder.
Känn faran, dödlige! af Snillets himlalån.
Nyss Gud, nu åter mask, hvad sänkte dig? — En svindel.
Den stora spänningskraft, som lyft dig, Snillets son,
hvad är han? — Blott ett hår, blott tråden af en spindel.
Han, som sin ära stödd på tjugu sekler ser,
som högst bland Skalderne i evigt lof regerar,
visst slumrar han ibland, vår goda Far Homer, —
Horatii egna ord — förlåt, jag blott citerar.
Där näst, o Edens Skald! står du vid Snillets tron —
Men … Dödens aflelse af Syndens hor med Satan! …
Men … Himlens kanonad !… Är detta Skaldens ton?
Ej skrålet mera likt af någon full på gatan?
Blef då förvillelsen allena Skaldens lott?
Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? —
Nej, Vishet, Vishet själf är stängd af krets och mått;
stig öfver eller vik — och du är fänans like.
Du, som af äpplets fall för Stjärnan lagar fann,
som mätt Kalkylens djup och klufvit Ljusets stråle!
Också red du en gång till Bedlam, store man!
från Apokalypsis uppå en musblack fåle.
36
