Kantat den 1 Januari 1789
I spåren, rytande, mörk, krigets ande följer —
Och furiers skrän och trollens återskall
hörs rundt omkring — Och nu från östra norden
spotsk reser Jätten sig på fjället — Hatets brand
är i hans blick, och fjättern i hans hand —
Och nu med gräslig röst han ropar: “Stört till jorden,
förmätna Svea, stört! blif slaf!” — I dessa orden
hvad ljus af ljungeld!… Gud! hvad namn… hvad har han sagt?…
Min mor! min fostermor! Du gäckad!… i förakt?…
Oigenkännlig! — Säg, hvar är din här? Ditt läger?
Ha dina berg ej järn och hjältar mer? —
Du svarar ej, men hemsk mot årets antåg ler
och lyfter tviflets suck och bönens röst och säger:
“Seklers dotter, i hvars sköte
nya håfvor jorden bådas,
nya smärtor hota den,
säg — i mina blickars möte
vill som hämnare du skådas,
eller kommer du som vän?
Från den bana, du beträder,
dina tusen tusen fäder
hafva sett i alla öden
svears dygd stå oförkränkt.
Ofta sårad, alltid hämnad,
svag, ej feg, ej öfverlämnad
af ett folk, som förr åt döden
än åt bojorne sig skänkt.
Men om nu så grym är lagen
och med dig den stunden nära,
då jag föll förutan ära,
bland nationerne en slaf…