Johan Henrik Kellgren
Kor af olycklige.
Dig våra suckar i tysthet åkalla,
hoppet med bäfvan anropar ditt namn.
O! lät en droppa hugsvalelse falla
ned till den usles förvissnade famn!
Stridande röster af båda körer.
Må mina dagar i vällust förflyta,
vaggade ljufligt på medgångens flod!
Må för min hunger den skärfven ej tryta,
som af tyrannen jag köpt med mitt blod.
Höj mig till gudars makt !
Krossa den boja,
som på min oskuld förtryckaren lagt!
Kläd mig i ärans prakt!
Lyft ur sin koja
dygden, förtrampad i stoft och förakt!
★
Men där… med rifven skrud… i åldradt majestät
och vissnad fägring… svag, försagd, med sorgens fjät…
hvem nalkas? — Hvilken hamn af drottning, af gudinna?
Än ögat brinnande af harm,
än skumt af blygd, fördränkt i tårar! — Af dess arm,
som bildad tycks att segrar vinna,
tungt lyfts ett rostadt svärd, nu vändt mot egen barm,
och blod och stoft dess mantel höljer,
och kronan nicka ses till fall.
42
