Sida:Sverigesnational05stoc.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Johan Henrik Kellgren


God kunskap salig Dumbom hade
om både människor och djur;
och märkligt var det som han sade
en gång om kräftornas natur.

Hans ögon syntes tårar pressa,
då de i kitteln sprattlade:
"Nej, ingen dör så grymt som dessa,"
skrek han, "ty de dö lefvande."

Teologien höll han på
i tretti år med vid sin pipa,
men kunde aldrig rätt begripa
hvad ingen mänska kan förstå.

I politiken var hans tro,
hvad ingen bonde plär förgäta:
att om man mjölka vill sin ko,
bör man ock ge den till att äta.

Uti moralen kom han fram
med den besynnerliga lära,
att det som gör hvar mänskas skam
kan aldrig göra någons ära.

Som fysikus han vågat hysa
en tanka, något djärf kanske:
han trodde ljuset skapt att lysa
och mänskans öga för att se.

Men som han uti allt for varligt,
så medgaf han, försiktigtvis,
att ljus för tjufvarna var farligt
och för en blind af ringa pris.


50