Ljusets Fiender
Ren märks bland själfva ljusets vänner
(så mäktig är fantastens röst!),
hur en och annan uppstå känner
en hemlig fruktan i sitt bröst.
Då reser sig vid talmansbordet
en man, att stadga deras val.
Man lyssnar; Lucidor har ordet:
“I män och bröder,” var hans tal,
“det finns en lag, af himlen stiftad,
för bruket af allt jordiskt godt:
att utan vishet, gräns och mått
skall själfva dygden bli ett brott
och själfva sällheten förgiftad,
Hvad nyttigt kan ej skadligt bli?
Sömn stärker — sömn blir letargi;
mat föder — mat ger obstruktioner;
öl värmer — öl gör stranguri;
skratt muntrar — skratt blir konvulsioner.
Än mer: att alla dygders mor,
den högsta dygd, hvarpå beror
all timmelig och evig lycka,
gudsfruktan själf, för vida sträckt,
har den bedröfliga effekt
att vissa hufvuden förrycka!
Men om en man ur dessa skäl
förböde någon kristen själ
att skratta, äta, dricka, sofva
och, framför allt, sin Gud att lofva,
då — tviflen ej — är denne man
förutan prut ett af de båda:
narr eller skälm. Och hvad den våda
beträffa må, som yppas kan
af ljusets vårldslösa handtering,
har däremot en klok regering
