Johan Henrik Kellgren
två goda medel i sin hand:
spön — tjänlige att fruktan väcka
hos den försumliga och fräcka,
och sprutor — färdige att släcka
i hast den grufligaste brand.”
Han slöt. Ett allmänt bravoskri,
ett allmänt klappande i händren,
excipe Fån & Kompani,
som togo visligt sitt parti
och svuro sakta mellan tändren.
Sist: hur på Söder tillgått har?
Hur med dess eldsvåda tog ända?
Och hvilket nytt palats man drar
ur askan af det platt förbrända? …
Därom en annan gång kanhända,
om Gud förlänger våra dar.
⁎
TILL KRISTINA.
Lägst ned i dalens djup och bergets klyfta
och täta granens sorgeliga skugga
nyss flydde Timon undan världens åsyn
och undan åsyn — ack! mer svår att undfly —
den af sig själf, sin själ, sitt egit hjärta.
Än hade åldern icke plöjt hans panna,
och icke strött sin drifva i hans lockar,
och icke tyngt hans fjät och böjt hans skuldra
och släckt hans snilles eld — Men hvad ej åldern,
det hade sorgen redan gjort, och smärtans
fördolda gift, och känslans tysta brånad,
60
