Johan Henrik Kellgren
och strö därpå en enda handfull blommor,
af dessa fältets enkla, blyga blommor,
som aldrig vuxit under mänskors öga.” —
Så talte Timon, och med rösten bruten
lög sig en stillhet, som hans själ ej kände.
Ty såsom hafvets dyning efter stormen
var svallet af hans själ — Där ännu blödde
det svagt förbundna djupa sår af smärtan;
där blickade ännu det sorgsna minnet
åt flydda tiders rymd — Ej gret han mera,
men på den bleknade, förtärda kinden
var ännu spåret af den tår som runnit.
Han log — men löjet i hans mörka öga
var såsom lampans natteliga strålar,
som månans strålar ur de spridda molnen,
när höstens dimmor hvila tungt i dalen. —
“Jag ser det,” sade Timon, “svag, o gudar,
ack! alltför svag är säfvens strid mot stormen,
och flarnets dammar mot den breda strömmen,
och dygd och vishet i ett dödligt hjärta!
Dig ensam, tidens långsamma, men säkra,
men omotståndeliga kraft — dig tillhör,
dig och din son och Dödens broder Glömskan,
att kyla denna brand af Etnas lågor,
att läka detta sår af seklers smärta.” —
Så ändtlig trött att strida och att klaga,
föll han vanmäktig på sin kalla torfbädd —
Mild, opåkallad, kom för första gången,
kom, sakta sjunkande på silkesvingar,
de olycksfullas vän, den tysta sömnen,
och doftade sin vallmo kring hans hjässa
och andades sin balsam i hans ådror.
Ej mer, som fordom, hotande och vilda,
med ormar i sitt hår och mordets dolkar,
62