Till Kristina
uppstego kvalets drömmar ur tartaren
att spöka för hans syn — men hoppets skuggor,
i lätta silfverskir med band af rosor,
och glädjens lifligare ljusa hamnar,
i himlens stjärnbeströdda azurskrudar,
kringfläktade hans själ — Och när de flydde
vid morgontimmans vink och solens anblick,
då var det denna gång ej fasans åska,
som skakade hans bädd och slog hans skuldra
och ropade: “Statt upp, o slaf, till plågor!”
Men sakta friskna nu de dufna lemmar,
och villigt öppnar sig hans blick för dagen,
och när den öppnas — Gud! hvad glada röster
af himmelsk harmoni ha nått hans öra!
likt rösten af de helige på Horeb
ljuft sammanstämde med serafers harpor,
när Herrans salighet besöker jorden —
Stum, till sin grottas öppning smyger Timon
och lyss och tviflar, åter lyss och undrar;
en hemlig dragning rycker hän hans hjärta,
och foten följer dit hans hjärta drages.
Nu kastar han sig upp för klippans höjder
och ser med vidgadt öga öfver fältet,
och ser, att hvad han hört och känt — är sanning.
Där, tätt i nejden af hans mörka grotta,
hvar fordom Grälet, Sveket, Politiken
och Lyckans hunger med druiden dvaldes,
där — hvilken gud har skiftat denna vildmark
och klädt dess nakna sand med blomstrets sammet
och bytt dess gula barr i palmens grönska? —
där är det, från den enkla smakens boning,
som ljudet utgår af de sällas röster.
Och nu, se där! Där komma de på fältet
och dansa, hand i hand, i kärlig omkrets
