Johan Henrik Kellgren
det fria nöjets otillärda dansar.
Ej stort är deras tal: en mor, två döttrar,
en son — men för dem, efter dem, omkring dem
sprids talrik skaran af de stilla dygder:
Tro, Sämja, Redlighet och Frid och Oskuld,
och Godheten — hvars blickar smälta själen,
och Ömheten — som ler med halfva tårar,
och Vänskapen — som går med blottadt hjärta,
och Kärleken — men ej den blinda kärlek,
det troll med vingar och förrädisk tunga,
som rasar, njuter, ångrar sig och flyktar,
nej, detta himlens barn, som evigt fäster
med oupplösligt band två makars hjärtan —
Och när de lyfta ögat uti höjden
och se den sorgsna enslingen på klippan
tillbedjande utsträcka sina armar,
då fly de ej hans syn — men öppna villigt
ett rum i glädjens krets, och le och vinka
en vänskaps vink, och ropa: “Främling, nalkas!”
Hvem lyder denna vink, om nu ej Timon?
Nu, snabb som blixten, störtar han dit neder,
och mötes med ett ömt förtroligt famntag;
nu blandar han sig glad i deras lekar,
ler deras löjen, känner deras känslor,
och andas dygden med den luft de andas.
Och när han åter omvändt till sin klyfta,
då tycker han sig se, hur hvalfvet ljusnar
och gläder sig och vidgas med hans hjärta —
“Välsignad,” ropar han, “välsignad evigt,
(I, himlens älskade! I, jordens ädle!)
den stund, som gaf er åt min sälla åsyn!
Från denna stunden glömmer jag att lida,
och smärtan halkar lätt utöfver själen,
och fastnar någon gång dess pil och sårar,
64
