GUSTAVIANERNAS POESI
Gustavianernas poesi har nästan alltid varit litteraturhistorikernas skötebarn. Visserligen började nyromantikerna sin epok med ursinniga estetiska angrepp på den fransk-akademiska smaken och sökte ge dessa anfall historisk bakgrund och perspektiv, men det var i själfva verket icke en historisk värdering utan frigörelsetidens teoretiska grundläggning. Ungdomsstriderna hindrade inte utan främjade snarare den varma uppskattning, som de gåfvo uttryck åt vid mera framskriden ålder och som de lämnade i arf åt efterkommande att ytterligare öka och motivera. Redan i Atterboms “Svenska siare och skalder” är det icke bara Thorild och Lidner, utan äfven Kellgren och Leopold och själfva det gustavianska tidehvarfvet som kulturell epok, hvaråt han egnar sin skildringskonst med förstående sympati. Atterboms närmaste efterföljare, Bernhard Elis Malmström, gaf åt gustavianerna det förnämsta af sin forskning, det finaste af sitt omdöme och i det hela en ojämförlig företrädesställning. Ljunggren kan sägas ge uttryck åt samma förkärlek för Gustaf III:s tidehvarf, och hur mycket af de förnämsta senare svenska litteraturhistorikernas verksamhet har inte haft den tiden till ämne? Sin mest hänförda förklarare ägde den utan tvifvel i Oscar Levertin, hvars litteraturhistoriska lefnadsverk till största delen omfattar ämnen “från Gustaf III:s dagar”. De viktigaste bidrag till periodens vittra karakteristik ha lämnats af Karl Warburg. Såväl Otto Sylwan som Henrik Schück och senast Martin Lamm ha ytterligare riktat vår forskning med tungt vägande verk om gustavianer — alla släktled svenska litteraturforskare ha ägnat en hufvudpart af sitt intresse åt detta håll.
