Försynen
Du hör ej detta bladets ljud,
som faller, — men när stormen ryter,
när blixtens eld ur molnet bryter,
då tror du se och höra — Gud!
Och han, — insekt, fall ned och bäfva ! —
och han, när ur de banors lopp,
hvari planeterna sig häfva
och solarna gå ner och opp,
han världar hör på världar falla
och tusen himlar och än fler
af deras krossning återskalla, —
då tycker han, som skapt dem alla,
sig höra — bladen falla ner!
Säg, hvar hans makt sig ädlast röjer,
hvar lyser den mest underrik?
I denna suck ditt hjärta höjer?
I himlasfärernas musik?
I denna jämvikts djupa lagar,
som bär i tomma rymden opp
det stora bloss naturen dagar?
I detta ömma bröst, som klagar
sitt kval och tröstas af sitt hopp?
För hvem består det hela? Svara!
För Gud? — Det dyrkar honom ej.
Ja, himlarna hans makt förklara;
men känna de hans godhet? — Nej.
Än för sig själft? — Månn jorden njuter
det lif, som solens låga ger,
den frukt, hon i sitt sköte sluter,
den svalka, middagsregnet gjuter?
I lefvande! Allt är för er!
