anrosskanalen och lagras i mobiltelefonväxeln tillsammans med anropets ursprungsadress, t. ex. riktnummer. Om mobilen svarar får A-abonnentens mobiltelefonväxel information om var mobilen befinner sig och en ledig telefonlinje kan kopplas upp mellan A-abonnenten och mobila abonnentens mobiltelefonväxlar, varvid trafikdirigeringen kan utföras som den vid normala telefonrikssamtal.
Eftersom ett samtal automatiskt överföres från en basstation till en annan, när man passerar gränsen mellan basstationernas täckningsområden, kan basstationsområdena göras relativt små, utan att detta vållar olägenheter. Med sändningseffekter vid en eller ett par watt blir räckvidden ca 10 km (450 MHz). Detta medför en hög utnyttjandegrad av frekvensbandet, eftersom samma frekvens kan användas ofta. Låga sändningseffekter är även en fördel om bärbara stationer användes och ställer allmänt mindre krav på utrustningen med avseende på störande brus från sändaren samt blockering och intermodulation i mottagaren.
Sekretessen i systemet blir måhända ej fullständig, men med ovannämnda flytande kanalfrekvenser i kombination med det kodade individanropet och det automatiska kanalsökningsförfarandet, bör obehörig avlyssning vara svår. Önskar man ytterligare öka sekretessen finns det möjlighet att låta mobilen söka en ny samtalskanal med vissa korta tidsmellanrum. För att förbättra samtalskvaliten och öka räckvidden kan den mobila mottagaren förses med två antenner och ett switchsystem, som automatiskt byter antenn om den inkommande signalen (antenndiversity) har för låg nivå.
Ur det mobiltelefontjänsten tilldelade frekvensbandet erhålles sålunda ett antal radiokanaler, av vilka en utnyttjas såsom en speciell anropskanal och övriga som radiotrafikkanaler. Anropskanalerna för intill varandra liggande mobiltelefonväxlar inställes därvid till olika frekvenser för att undvika inbördes störning. Mobiltelefonväxelns samtliga anropskanaler är tilldelade en gemensam tonsignal, exv. en ton om 500 Hz, som utsändes från samtliga basstationer och som gör det möjligt att för de mobila enheterna inom de olika mobiltelefonväxlarnas täckningsområden lokalisera de olika anropskanalerna. Varje anropskanal är dessutom tilldelad en från resp. basstation utsänd första signal som är signifikativ för mobiltelefonväxeln som anropskanalen representerar.
I fig. 2 är angivet en lämplig fördelning av nio olika första signaler, f1 - f9, mellan 18 områden, som vart och ett (= en sexkant) är täckt av en mobiltelefonväxel med tillhörande basstationer. Geografiskt långt från varandra befintliga områden kan tilldelas samma första signaler. De första signalerna utgöres härvid av toner i talbandet.
En mobilenhet som söker en anropskanal sveper såsom visas i fig. 3 över hela
