Sida:Swenska Sprätthöken-1740.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
GREFWE HURTIG.

Det är mig ändå kiärt, at som jag har ingen annan at skylla, än mig sielf, jag likwäl då jag mister en kiäraste, icke i det samma mister en trogen wän. Min nådige Fru, tänck intet at den frågan jag nu giör Er, om I någonsin haft någon wärkelig godhet för mig? härrörer af en fåfäng inbillning, sedan jag försäkrar Er des ändamål endast wara, at utaf des swar, blifwa mer eller mindre öfwertygad om mina fehl.

FRU LOTTA.

I wet Grefwe, at ett sådant tilstående ei är så särdeles anständigt för ett Fruentimber, i det tilstånd jag nu är, dock lärer Baron Stadig ansee för ett upricktighets teckn hos mig, at jag ei nekar det, til hwilcket han sielf warit wittne. Ja Grefwe, jag har haft så god tancka för Er, at när min Far uppå Er Fasters anmodan begiärde mitt ja för Er, jag gjorde ingen swårighet at alt hemställa til hans behag. Men - - -

GREFWE HURTIG.

Åh stanna där min skiönaste Fru, min egen eftertancka säger mig alt för mycket det öfriga, ja det är mitt egit upförande, som har förorsakat Er kallsinnighet emot mig, mitt egit upförande har giordt mig förachtelig i Era ögon, ja det har äfwen föranlåtit denna redliga gamla mannen at warna mig, det jag ei måtte blifwa en skamfläck uti min Familie; Du har wäl tilbrackt din ungdom, Hurtig, wäl anlagt dina medel på utrikes resor, när wid din återkomst i ditt Fädernesland, dina och din Families bästa wänner tro sig hafwa orsak at gifwa dig sådane förmaningar; Jag skall ock uptaga dem som mig bör, kasta ewärdeligen bort detta flycktiga utlänska wäsendet, som en inbillad artighet kommit mig at taga nöije uti. Min klädedräckt, min åtbörd, mitt tal och mitt sinne, skall