Sida:Swenska Sprätthöken-1740.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

hänge-tilhopa, så wida jag i min enfaldighet kunnat begripa saken; I Paris äro ej så lät för en främmande at giöra bekantskap med, der will tid och äfwen ett något kostbarare upförande til än wåra swenska pungar, ja äfwen wår resande Ungdoms flychtiga sinnen tillåta, men de Franske Sprätthökar, om jag mins rätt, så kalla de dem petits maîtres, de ställa sig allestädes in, dem får en främmande strart och mycket lätt umgänge med, de föra honom i Sällskap där Spel och andra odygder giöra alt tidsfördrifwet, där tappa wåra unga Herrar deras penningar, där förlora de sin hälsa, få salbrutne näsor, och där blifwa de sådane narrar, som en hoper af dem komma hit hem igen, då de sedan willja inbilla sina Landsmän at de haft den förnämsta bekantskapen i Frankriket, warit i gunst hos de högsta Damerne och at deras klädning, tahl, åthäfwor, ja jag wet intet hwad mer, är alt efter det aldranyaste Fransyska modet, à la mode de France ma foi.

BARON STADIG.

Du talar mycket förståndigt Lasse, jag hade aldrig trodt at du skulle hafwa kunnat giöra så diupsinnige observationer.

CHAMPAGNE.

Herr Baron lärer minnas, at jag warit en förluppen diekne och äfwen intet af det dummaste slaget, dessutan så plägar man säija, at man utaf skadan blifwer klok, men intet rik, at min Grefwe utaf sin skada ej blifwit Rik är beklageligit alt för sant, men jag fruchtar at jag är den endaste, som af hans skada blifwit klok, men jag ser det lärer nu snart wara tid för mig at gå dit min Grefwe befalt mig.