5. §. Äng och åker böra i hägn stå, til thes hwarthera bärgad är. Ej måge the förr til boskaps bet upgifwas, wid bot som i 9. Cap. sägs.
6. §. Hafwer någor hö eller säd ute, sedan
hans grannar sitt infördt hafwa; tå äga the säga
honom til, at han ock förer sitt in. Gitter han wisa
hinder och trång; tå måge the fä sitt ej insläppa,
utan biuden sig til, at hielpa honom, för skiälig lön,
bärga och införa, eller hö i stack, och säd i dös sätta,
och ther om stänga. Wil han thet icke, eller fins ej
nöd och trångmål; hafwe sielf then skada, som han
å sitt hö eller säd får af annars boskap, sedan honom
så tilsagdt är. Säga the ej til, och skada af fä theras
sker; fylle then up, och böte, som i 9. Cap. stadgas.
7. §. Står annars mans åker oskuren i
wägen för then, som sin säd införa wil; säge tå honom
til at undanskära. Sker thet ej; tå må han, som
införa wil, then andras säd undanskära, ther
skadan minst är, i band binda, och ax undanhemta,
och sedan saklöst ther framåka. Är ock äng oslagen,
tå skal i sådant fall både slås och undanräfsas. Far
någor annorledes öfwer åker eller ängsteg; böte en
daler för hwar teg, och skadan åter.
8. §. Then, som af ondsko och öfwerdåd,
