mark til äng och åker gärdet stänges, och skogen, under sken af rödning, bortswedjes. Bryter någor här emot; böte för bärande trä, masteträ och timmerstock, som i 10 och 13. Cap. sagdt är.
2. §. Utom hägnad må ingen swedja, ther
han åker och äng ej rödia wil, och lägenhet ej thertil
finnes inom wärn och hägnad, eller thet för
muhlbetet nödigt är. Wil någor å skatte eller Kronojord
för then orsak swedja; gifwe thet Häradshöfdingen
tilkänna, och förordne han twänne af Nämnden,
som med någon jägeri eller Kronobetient then
lägenhet skåda; sedan the hörde äro, pröfwe Tings
Rätten, om thet tilstädjas kan, eller ej; låte ock
Konungens Befalningshafwande thet weta, som ther
til lof gifwer, om han thet nyttigt finner. Swedjar
någor utan lof, eller mera, än han hafwer lof til;
plichte tijo daler, och miste arbetet sitt och grödan.
Är han åbo och sielf ej jordägare; rätte ock up allan
skada. I oskift skog må ingen, wid samma bot,
swedja, utan alle jordägare therom ense äro, och lof
thertil gifwes, som här stadgadt är. Lägge ock ut
til muhlbete, thet han thertil swedjadt, sedan han
thet try åhr nyttiadt, eller böte, som i 10. Cap.
sagdt är.
3. §. Ej måge synemän annan mark til
swedjeland utsyna, wid tijo dalers bot, eller Rätten
