ware saklös. Wet man ej huru eld är kommen lös; wite tå med sielfsins wådaed, at thet ej af hans wangiömo eller wållande skedt är. Brister han åt eden; böte, som i 1. §. sagdt är.
3. §. Hafwer legohion, emot husbondans
warning och wilja, burit eld i uthus, och andra
rum, eller annorledes owarsamt thermed omgått,
som förr är sagdt; ware tå husbonde saklös, och
legohion gälde then skadan theraf timar, eller plichte
med kroppen. Kommer eld lös af gäst eller
wägfarande, och brinner up gästgifwarens, eller annars
mans hus; ware lag samma.
4. §. När skada af wåda skedt, eller genom
thens wållande, som skadan ej gälda kan; tå bör
Häradet brandstod gifwa för hus, som the woro,
när the afbrändes, och för bonde nödige äro, så ock
för säd, foder, och boskap, som til gårdens bruk
tarfwas, och han mist hafwer: men för andra lösören,
och husgeråd, gifwes ej brandstod, ej eller för
badstufwu och kölna.
5. §. Af alla hemman i häradet skal brandstod
gifwas efter hemmantalet. Frälsemans sätes och
ladugård, så ock prestegård, måge ej brandstod niuta,
ther the ej then gifwa: ej mätes hus therå högre,
än å bondehemman.
