lands drifwen farkost, theri folk eller gods är; hafwe förwärkadt både lif och lösören, och niute målsäganden först sin fyllnad för allan skada, af hans lösa och fasta gods. Röfwar man något af strandad, eller til lands drifwen farkost, mer eller mindre, så länge skipsfolket när är, eller godset bärga wil; warde steglad, och skadan gäldes åter, som sagdt är. Samma lag ware om them, som med råd eller gierning hulpit hafwa. Om stöld ur strandad farkost, skils i 42. Cap.
5. §. Röfwar man wid wådeld, watunöd,
eller ther fiende tränger, eller ther något undan
annor fahra bärgadt och hulpit är, eller i pest och
farsot, litet eller mycket; tå hafwer han förwärkadt
högra hand, lif och lösören. Om stöld i thessa fall
stadgas i 42. Cap.
6. §. Sitter man i försåt för annan, ehwar
thet helst är, at honom skada giöra til lif, eller lem,
och sargar han honom, eller slår blånad eller
blodwite; tå hafwer han brutit edsöre. Giör han annan
wåldsam gierning, å honom, eller thes gods; böte
för fridsbrottet och gierningen dubbelt, och gälde
skadan åter.
7. §. Öfwerfaller man annan å almän wäg,
eller gato, med hugg och slag, eller hugger och
