som nappade håren ur Skytte-Pers vador, medan han sov och omöjligt kunde vakna, och alltsammans tilldrog sig borta på Solbacken.
»Vad i Guds namn går det åt pojken?» sade modern dagen därpå. — »Han har nu stått på knä där borta på bänken och tittat uppåt Solbacken ända från det det blev dager.» — »Ja, i dag står han i», sade fadern, som låg och vilade sig så lång söndagen var. — »Åh, folk säger, att han har trolovat sig med Synnöve Solbacken», sade Aslak. »Men folk pratar då också så mycket», lade han till. — Thorbjörn förstod inte riktigt, men blev ändå eldröd över hela ansiktet. Då Aslak skämtade över detta, kröp han ned från bänken, tog sin katekes och satte sig att läsa. — »Ja, trösta dig med Guds ord, du», sade Aslak, »du får henne inte ändå.»
När det led så långt fram i veckan, att han trodde, att de hade glömt detta samtal, frågade han modern helt sakta (ty egentligen skämdes han): »Du — vem är Synnöve Solbacken?» — »Det är en liten tös, som en gång skall rå om Solbacken.» — »Har hon ingen träkjol då?» — Modern såg förundrad på honom. »Vad är det du säger?» frågade hon. Han kände, att det måste ha varit någonting dumt, och teg. — »Aldrig har man sett ett vackrare barn, än hon är», tillade modern, »och det har hon fått till belöning av vår Herre, för att hon ständigt är snäll och rar och flitig till att läsa.» — Nu visste han det med.
En dag, då Sämund hade varit ute i skogsmarken tillsammans med Aslak, sade han på kvällen till Thorbjörn: »Du skall inte sällskapa mera med drängen.» — Men Thorbjörn brydde sig just inte
