Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Fadern

reste sig och stack ut den. Men då sonen simmat ett par tag, stelnar han. — »Vänta litet!» ropade fadern och rodde efter. Då stjälper sonen baklänges, ser långt på fadern — och sjunker.

Thord ville ej rätt tro det, han höll stilla med båten och stirrade på den fläck, där sonen sjunkit, som om han skulle komma upp igen. Några bubblor stego upp, ännu några, så bara en stor, som brast — och spegelblank låg åter sjön.

I tre dagar och tre nätter sågo människor fadern ro runt omkring den fläcken utan att unna sig mat eller sömn; han draggade efter sin son. På morgonen den tredje dagen fann han honom och kom bärande över backarna med honom till sin gård.

Det kunde väl ha gått ett år sedan den dagen. Då hör prästen sent en höstkväll någon sakta röra sig vid dörren ute i förstugan och treva försiktigt efter låset. Prästen öppnade dörren, och in trädde en lång, böjd man, mager och med vitt hår. Prästen såg länge på honom, innan han kände igen honom; det var Thord.

»Kommer du så sent?» sade prästen och stod stilla framför honom. — »Åh ja, jag kommer sent». sade Thord och satte sig ned, prästen satte sig också, som om han väntade; det var länge tyst. Då sade Thord: »Jag har någonting med mig, som jag gärna ville ge åt de fattiga; det skulle bli liksom ett legat efter min son och bära min sons namn.» — Han reste sig, lade pengar på bordet och satte sig åter. Prästen räknade upp dem. »Det var mycket pengar», sade han. — »Det är hälften av min gård; jag sålde den i dag.» — Prästen satt länge tyst; slutligen frågade han, men milt: »Vad ämnar du nu

147