Hoppa till innehållet

Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Första kapitlet

om det. Då hördes det en stund efter: »Om jag hittar dig mera i sällskap med honom, så går det dig inte väl.» — Då smög Thorbjörn sig efter honom, när fadern icke såg det. Denne kom på dem, då de sutto och pratade med varandra; då fick Thorbjörn stryk och kördes in. Men efter den dagen passade Thorbjörn på Aslak och gick med honom, när fadern ej var hemma.

En söndag, då fadern var i kyrkan, gjorde Thorbjörn ganska mycken odygd hemma. Aslak och han kastade snöboll på varandra. — »Nej nej, du kväver mig», bad Thorbjörn, »låt oss kasta tillsammans på någonting annat.» Aslak var genast färdig, och så kastade de först efter den smärta granen borta vid matboden, så efter matboddörren och slutligen efter fönstret på matboden — inte själva rutan, sade Aslak, utan listen däromkring. Thorbjörn träffade emellertid rutan och blev blek. — »Pyttsan, vem får veta det? Kasta bättre!» — Han gjorde så, men träffade en till. — »Nu vill jag inte mera.»

I detsamma kom hans äldsta syster, lilla Ingrid, ut. — »Kasta efter henne, du!» — Thorbjörn var strax färdig; flickan grät, och modern kom ut. Hon bad honom höra upp. — »Kasta, kasta!» viskade Aslak. Thorbjörn var varm och upphetsad; han lydde. — »Jag tror, du är rakt från vettet, pojke», sade modern och sprang emot honom. Han före, hon efter, gården runt — Aslak skrattade och modern hytte med näven. Men så fick hon tag i honom uppe i en snödriva och började riktigt dunka på honom. — »Jag slår igen, jag, det bruka de här.» — Modern hörde förundrad upp och såg på

13