honom. — »Det har någon annan lärt dig», sade hon därefter, tog honom tigande vid handen och ledde in honom. Hon sade ej ett ord mera åt honom, utan pysslade om hans småsyskon och talade med dem om, att nu kom far snart hem från kyrkan.
Då började det bli fasligt hett i stugan. Aslak bad om lov att få gå och hälsa på en släkting, och det fick han genast. Men Thorbjörn blev mycket mindre, så fort Aslak hade gått. Han hade förskräckligt ont i magen och var så fuktig om händerna, att han satte märken i boken, när han tog i den. Bara mor inte ville säga någonting åt far, när han kom hem! ... Men be därom — därtill kunde han inte förmå sig. Allting, som han såg på, ändrade utseende, och vägguret sade: Dunk, dunk — dunk, dunk!
Han måste upp i fönstret och titta på Solbacken. Den ensam låg insnöad och stilla och sken i solen som vanligt; huset stod och skrattade med alla sina rutor, och där var minsann inte en enda sönderslagen. Röken for så glatt upp genom skorstenspipan, så han kunde förstå, att också där lagade de mat åt kyrkfolket.
Där gick bestämt Synnöve ut och tittade efter sin far, och hon skulle alls inte ha stryk, när han kom hem. Han visste inte vad han skulle ta sig till, och han blev med ens så vänlig mot sina systrar, att det inte var någon måtta på det. Ingrid var han så snäll emot, att han gav henne en blank knapp, som han hade fått av Aslak. Hon tog honom om halsen, och han tog henne om halsen: »Kära lilla Ingrid min, är du ond på mig?» — »Nej, Thorbjörn lille! Du får gärna kasta så mycket snö på mig du vill!»
