Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Femte kapitlet

blev mycket skamsen. Han tänkte på, vad förklaring han skulle ge, och han tänkte på, att det var nog icke så lätt för honom att sluta, som han en gång trodde.

I detsamma hörde han bakom sig: »Akta dig, Thorbjörn!» men innan han hann vända sig, blev han bakifrån gripen vid axlarna och nedböjd, och så kände han ingenting mer är en stickande smärta — men var förstod han ej riktigt. Han hörde röster omkring sig, uppfattade, att folk åkte, trodde själv ibland, att han åkte, men visste det icke bestämt.

Detta varade mycket länge, det blev kallt, men snart varmt igen, och då så lätt för honom, så underbart lätt, att han tyckte sig flyga ... Och nu förstod han det: han bars av trädtopparna, från den ena till den andra, så att han kom högt upp på fjällsluttningen — till sätern, ännu högre upp — ända upp på högsta fjället ... Där böjde sig Synnöve ned över honom och grät och sade, att han skulle ha talat. Hon grät mycket och tyckte, att han ändå själv borde ha sett, hur Knut Nordhaug gick i vägen för honom, jämt och samt i vägen för honom, och då måste hon ju ta Knut ... Och så klappade hon honom så milt neråt den ena sidan, så att det blev varmt där, och grät, så att skjortan på det stället blev våt.

Men Aslak satt på huk uppe på en stor, spetsig sten och tände på trädtopparna runtomkring, så att det knastrade och brann, och kvistarna yrde omkring honom. Själv gapskrattade han och sade: »Det är inte jag, det är mor min, som gör det!» — Och Sämund, fadern, stod vid den ena sidan och kastade spannmålssäckar högt upp, så att skyarna drogo

75