dem till sig och bredde ut säden som en dimma — och det tyckte han var underligt, att säden kunde sprida sig ut över hela himmeln. Då han tittade ned på Sämund själv, blev denne så liten, så liten, att han till slut knappast höjde sig över marken, men ändå kastade han säckarna högre och högre och sade: »Gör mig det efter, du! ...»
Långt bort i skyarna stod kyrkan, och den ljusa kvinnan på Solbacken stod uppe i tornet och viftade med en rödgul näsduk i ena handen och en psalmbok i den andra och sade: »Hit kommer du inte, förrän du har lagt bort att slåss och svärja!» — Och då han skulle se närmare efter, så var det inte kyrkan, utan Solbacken, och solen stod så starkt på alla de hundra rutorna, att han fick ont i ögonen och måste sluta igen dem hårt.
⁎
»Sakta, sakta, Sämund!» hörde han och vaknade
som ur en slummer vid att han blev buren. Och
när han såg sig om, hade han kommit in i storstugan
på Granliden; en stor eld brann på spiseln, modern
stod vid hans sida och grät. Fadern tog just ett tag
under honom för att bära honom in i kammaren
invid dagligstugan. Då lät fadern honom åter sakta
sjunka ned. — »Det är ännu liv i honom», sade han
med darrande röst och vände sig mot modern.
Denna utbrast: »Vår Herre hjälpe mig, han ser upp!
Thorbjörn, "Thorbjörn, min välsignade pojke, vad
ha de gjort åt dig?» — Och hon lutade sig ned mot
honom och strök hans kind, medan hennes tårar
föllo varma på hans ansikte.
