det som förträffligen både läskar (*)[1] och svalkar. En så mycket större förmån hvad svalkningen angår, som denna frukts ätande i de heta länder ej beledsagas med svåra påfölgder för
- ↑ (*) Huru läskande denna frukt är, kan nog ses af det D’Arvieux berättar, det han sjelf tilbragte väl en hel månad, under sitt vistande bland Beduinska Araberne, utan at smaka en enda droppe vatten, emedan där var öfverflöd af Vatten-Meloner och flera saftrika frukter: Voy. dans le Palestine, publ. par De la Roque , p. 47. Man kan just dricka af denna frukt, om man midt-uti utholkar en grop, och låter saften tilflyta. Så gör man ock ofta i Egypten, hvarest folket, den tid Vatten-Melonerne vanka,
i Natural History of Aleppo p. 25. I Armenien äro de så saftrika, at man förspiller hälften, då man biter dem som äplen: Tournefort l. c. T. 3 p. 193. Vid Cauvrestan på Lar-tracten ha de högrödt såckersött kött, och äro de yppersta i hela Persien: Tavernier l .c . T. 1. p. 752. I Noterna til Abulgasi’s Hist. generale des Tatars p. 632. säges, at de aldraläckraste Arbuser eller Vatten-meloner fås i stora Buchariet och Charass’m, fastare i köttet och af angenämare smak än Meloner, samt derjämte oskyldiga; men efter Bell's omdöme fås i Astracan de bästa i verlden: l. c. T. 3. p. 46. hvilka Hanway tyckte mycket likna de Portugisiska: Beschr. Seiner Reisen durch Russl. u. Pers. &c. T. 1. p. 87. men Perry mente uti godhet öfvergå dem som vanka i Europa: l. c. p. 119. Le Brun säger dem vara admirable och öfverträffa de Persiska: Voy. par la Moscovie en Perse &c. T. 1. p. 94. De äro just bons par excellence, säges i Voyages au Nord T. 10. p. 246. P. J. v. Strahlenberg berättar om Vatten-melonerna i både Astracan, Azow och Kiow, at de äro saftrike och smälta i munnen nästan utan tuggande, ha en rätt angenäm sötma, och äro sunda, så at man kan äta mycket af dem på fastande mage: Nordu. Ostl. Theil von Eur. u. Asia, p. 318. Chappe fick i Casan dem som voro delicata och angenäma: l. c. T. 2. p. 544.
