fruktslag man kan äta (*).[1] I fordna tiden höll man Fikon för en läckerhet, som förtjente at ätas af sjelfve Gudarne (**),[2] och de Atheniensiska Fikon retade främmande Konungars lystnad (***).[3] När Moses ville gifva Israeliterne en mycket god tanka om Canaans land,
- ↑ (*) Traité des Arbres & arbustes & c. T. 1. p. 240. J. Mocquet måtte visst hafva träffat denna frukt i stor fullkomlighet, då han, vid det han omrörer Ananas, kan säga, at den är så ljuflig i smaken som Fikon: Reise-begebn. in Afr., Asia, Ost-u. West-Ind. p. 36.
- ↑ (**) Så säger den gamle Greken Alexishos Athenæus l. c. p. 57. Annars vil Pierius bevisa af ett gammalt mynt, at forntiden med Ambrosia och Nectar intet annat ment än Fikon: L. Zaccagnii Notabilia Medicinæ p. 112.
- ↑ (***) Det påstås, at de ypperliga Fikonen i Athén, som Xerxes i Persien råkade at få smaka, varit en stark bidragande orsak til hans fiendtliga inbrott
läckra, som de kunna gifvas: Lettres pendant ses voy. en Europe &c. T. 2. p. 163. och i Marocco fick Höst dem oförlikneliga: l. c. p. 268. Man finner Fikonen äfven arta sig väl uti än varmare länder. I Surinam äro de helt angenäma at äta, och en del ofanteligen stora, blodröda både utan och innan: Fermin l. c. T. 1. p. 178. På Jamaica äro de mjälla och delicata, hvarföre de ock hållas i synnerligt värde: P. Browne l. c. p. 109. Ibland de bästa frukter i Tunquin räknas en sort röda Fikon, som skulle kunna hedra sitt rum på ett af de kräseligaste bord i Paris: Lettr. édif. & cur. T. 30. p. 51. Där är ock en annan sort, nog lik Provence-Fikonen til form och smak, men deruti sällsam, at den ej växer på grenarne, utan på stammen af träden: l. c. p. 52. Besynnerligt nog, at Fikonfrukten, som Portugiserne fordom infört på Japan, blir där bättre än i Portugal: M. van Goch Gegenw. Staat von Japan, p. 136.
