Den här sidan har korrekturlästs
sig i denna frukt finna en välsignad förfriskning (*).[1]
Jag går nu til Durio, en tämmeligen stor Indianisk frukt med taggar på, som hyser åtskilliga kärnar, omgifna med ett hvitt kött, icke olikt tjock grädde, hvilket är egenteligen det man på denna frukt äter. Oaktadt detta i sig sjelf är sött och delicat, är det dock så föga retande för alla ovana, at det tvärt-om faller dem helt motbjudande, förmedelst en stark och ond lukt det har med sig, hvilken nästan liknar rutten Rödlök (**).[2] Men
- ↑ Rumphius l. c. p. 127.
- ↑ ** Af denna frukt gifvas flere artförändringar, dem Valentyn l. c. p. 159. til en del korteligen omrörer, hvaraf han dock håller 2 för de märkeligaste, neml. den runda och gröngula, samt den långlagda och guldgula. Rumphius beskrifver l. c. T. 1. p. 100. Duriofrukten til storleken som ett litet mans-hufvud, och til utseende som en hoprullad Igelkott, med tjockt skal och styfva taggar; inom skalet, säger han, äro 5 afdelta rum, och i hvarje 2, 3, à 4 kärnar, stora som dufve-ägg, hvilka äro beklädde med ett hvitt och löst kött, som, efter Valentyns anmärkning l. c. finnes på hvarje kärne öfverdraget med ett tunnt skinn, som hindrar kärnarne från at hänga ihop. Den aflånga sorten hyser färre kärnar, blott 1 à 2 i hvartdera rummet, och i samma mån mera kött än som fås på den runda, där köttet endast kan hämtas med afsugande från kärnarne, hvilka sällan ätas. Man äter frukten rå och helt färsk, ty den tål ej at ligga öfver 1 à 2 dagar: Dampier l. c. p. 336. Uti denna frukt är den underligaste contraste imellan en helt vidrig lukt och en rätt angenäm smak. Man kan nog sluta til luktens vidrighet af det somlige personer, som en god tid vistats i Indien, och ständigt hört frukten berömmas för läckerhet, likväl
