Den här sidan har korrekturlästs
Sapota L.), en frukt snarlik Bergamotter, har hvitaktigt och saftigt kött, mjukt som ett mos, mycket angenämt til smaken, nemligen sedan den begynt ruttna, då den plägar framsättas på alla hederliga bord. Den är helt söt och så ljuflig i de flestas tycke, at den räknas ibland de yppersta Americanska frukter (*).[1] Ja, Nicolson sätter den framföre all annan
frukt
- ↑ Denna frukt fann Dampier vid Carthagena mycket lik Päron, fast mera saftfull: l. c. p. 45. men på en ö vid Panama til färg och storlek lik en Bergamotte: l. c. p. 218. Den hyser, säger Jacquin, några flata svarta stenar, hvilkas kärnar äro ganska beska, då deremot sjelfva köttet är hvitaktigt, blött, sött och rätt angenämt: Select. Stirp. Americ. hist. p. 58. Men denna angenämheten visar sig ej genast då frukten hämtas af trädet, änskönt den ock hunnit at mogna, ty den är då kärf och så obehagligt sträf, at den snörper munnen, och altså ej kan ätas, varandes så full af en mjölklik saft, at den den flyter om fingren då man sönderskär frukten: Sloane l. c. p. 171. När den först aftages, säger Dampier , är saften hvit och vidhängande som lim, samt köttet hårdt; men 2 à 3 dygn derefter blir frukten delicat och full med en klar saft af utvald läckerhet: l. c. Jag vet icke, om den på så kort tid skall kunna hinna at ruttna, men säkert är, at sådant fordras innan den blir god at äta: Sloane l. c. Den kan icke ätas, intygar Jacquin, förrän den börjar ruttna, hvilket kan ske på sjelfva trädet, om den så länge får sitta på: l. c. Köttet liknar då ett mos, och har en honingsöt samt något fade smak, hvilken så behagar folket i Surinam, at man anser denna frukt för en af de bästa i hela America, fast den i Fermins smak föll sig altför söt: l. c. p. 181. G. Hughes tyckte sig finna den något lik Bergamotter, äfven til smaken, dock sötare: Natural History of Barbados p. 133. På Jamaica blir den, sedan den på trädet eller efter afplåckningen nog fått mjukna, ganska läcker med en
