enhälligt af Scribenterne prisas, blifvandes af somliga utgifven för en af de bästa Indianska frukter, af andra för den aldrabästa uti Indien, af andra för läckrare än de Europeiska, o. s. v.(*)[1] Benianerne i Indostan värdera den samma mäst
- ↑ (*) Af Manga gifvas åtskilliga varieteter eller sorter, hvilka Valentyn tror vara så många som Äple-sorterne i Europa: l. c. p. 154. Den vildtväxande,
så visst afgjordt, änskönt Rumphius förmäler, at den samma äger en excellent lukt: l. c. men jag kan ej påminna mig hafva sedt någon annan Scribent tillägga den någon lukt, utan tvärtom finner jag Turpin med tydeliga ord säga, at den ingen lukt har, hvilket han andrager såsom en stor orsak til det förträdet Européerne gifva denna frukt för de öfriga Indianska: l. c. Det förefaller mig, som Mangostan, om den någon lukt har, måtte ha den nog svag och obetydlig, i jämförelse med de andra Indianska frukter, hvilka nästan allmänt hafva det fel at lukta för starkt. Det är ingen ringa omständighet, at Mangostan, jämte all den ofvannämnde läckerhet, är så hälsosam och oskyldig, at den äfven kan gifvas åt sjukt folk, hvilket också i de orter den vankar allmänt plägar ske, så mycket häldre, som de sjuke gerna finna smak i denna frukt och åstunda den, då alt annat faller dem motbjudande, varandes annars föga hopp för dem öfrigt om lifvet: se Rumphius l. c. hvilken tillägger, at Mangostan i sjelfva Indien hålles ej blott för den bästa, utan ock för den sundaste af alla träd-frukter. J. Ellis omtalar, huru önskelig verkan Doct. Solander rönte af Mangostan, då han, på hemvägen från Södersjö-resan, i Batavia låg uti en stark rötfeber, och var deraf så medtagen, at hans kringstående vänner redan ansågo honom för död; man gaf honom immerfort denna frukt at suga på, och just derigenom kom han sig efterhand före igen: Valm. de Bomare Dictionn. d’Hist. nat. edit. 4. T. 6. p. 464. Jag finner ej, at den annorlunda plägar ätas, än endast rå.
