förklarar den för admirabelt angenäm, både färsk och torrkad (*).[1]
Nabca (Rhamnus Paliurus L.), en stenfrukt i Egypten och Palæstina, gemenligen af de större körsebärs storlek, har sötma, syrlighet och en ljuflig lukt på ett angenämt sätt förenade (**),[2] särdeles det mindre Nabca-slaget (Rhamnus Lotus L.), som Araberne kalla
- ↑ (*) L. c.
- ↑ (**) Scribenterne omröra Nabca under åtskilliga andra namn, såsom Oenoplia, Connarus, Napeca, Paliurus, Lotus m. fl. men jag sparar gerna upräknandet af sådana skiljaktiga namn, både vid detta och flera tilfällen, för at ej öka vidlyftigheten. Honorius Bellus beskrifver denna frukt mycket lik ett litet Äple, til storleken merendels som Körsebär, men ibland ock som Valnötter, och tillägger han, at den väl både om våren och hösten vankar, men at vår-frukten gemenligen plägar misslyckas på Candia, dit detta träd-slag ifrån Syrien blifvit flyttadt: Clusius Hist. plant. rar. P. 1. p. 27. Pr. Alpinus förmäler, at det samma händer i Egypten, så at
G. Carreriutgifver den för söt: l. c. och Navarette säger köttet vara sötare samt af starkare och bättre lukt än Litchi, hvilken frukt den ock skulle öfvergå i godhet, om där vore mera at äta: l. c. Man sätter den dock allmänt nedan om Litchi i anseende til läckerheten, såsom ses hos Du Halde l. c. och Prevost l. c. p. 53. hvilka likväl tilstå den vara ganska god, ja en förträffelig frukt: l. c. Gaubil förklarar den samma för ganska delicat: l. c. Richard tillägger en sort i Tunquin af blek oliv-färg en delicieux smak: l. c. p. 63. och Prevost anser Longyven för sund och oskyldig: l. c. p. 457. Chineserne pläga torrka denna frukt och sälja öfver hela landet; men den torra kan ej jämföras med den färska i smaken, ty saften med dess ljuflighet är då mäst borta: Martinius l. c.
