Antillerna (*),[1] och de senare säger Bachelier vara så goda, at sedan man en gång smakat dem, retas man at äta mycket af dem (**).[2] Mangaba, en oss altför litet bekant frukt i Brasilien, af ett plommons eller ock hönsäggs storlek, gröngul, har hvitt och mjukt kött, med 6 à 12 deri liggande kärnar, hvilka äro söta, och pläga ätas tillika med köttet, som är helt surt, men har en mycket angenäm vin-smak (***).[3] Piso
- ↑ (*) Hist. des Antilles T. 2. p. 131.
- ↑ (**) Voyage de Marseille à Lima T. 1. p. 132.
- ↑ (***) Jag har här fölgt Marcgrav l. c. p. 122., som tillika omrörer, huru denna frukt är, så länge han sitter på trädet, full med en kärf och besk mjölk, och altså icke ätelig förr än han affallit och fått ligga sig til förbättring, hvilket skall kunna ske på ett enda dygn. Piso, som p. 77. beskrifver densamma guldgul med röda prickar på solsidan och helt tunnskalig, förtäljer, huru en del nykomne, retade af det vackra utseendet til at äta af den på trädet sittande och altså omogna frukten, finna sig bedragna, då de få känna dess ogemena beskhet, hvilken äfven faller boskapen motbjudande. Deremot, då den ärnådt sin riktiga mognad, har den sådan läcker vin-syra, som ofvanföre i texten nämndes.
Melocactus L. Du Tertre förmäler, at dess kött är hvitt, mjukare än i en Melon, af nog fade smak, dock litet syrligt: l. c. p. 132. Uti Oldendorps tycke var det likväl godt at äta: l. c. p. 211. och Sloane säger, sedan han beskrifvit denna frukt såsom af pyramid-form, 1 1⁄2 tums längd, och både inoch utvärtes ljus purpur-färg, at den är långt smakligare än någon af de andre Cacti, och har en fin syrlighet: l. c. p. 160. Sluteligen må ock ett ord nämnas om Cactus peruvianus L., som har form af ett stort fikon, är god at äta och nog delicat: Rochefort l. c. Cactus cochinillifer L. är lik C. Tuna L., men ej så smakelig: Sloane l. c. p. 152.
