växa. Til sin trefnad fordra de milda climat, och ärnå derföre ytterst i södra Europa en vacker fullkomlighet, hvilken dock lärer finnas större på en del orter i de andra verlds-delar. Man har deraf både söta, sura och sötsyrliga, hvilka hvar på sitt sätt äro behageliga och upfriskande (*).[1] Lemnius tror sig kunna räkna
- ↑ (*) Granatäplen äro, som man vet, ungefär af andra äplens storlek, utvärtes röda och invärtes gula, med en mängd kärnar, som äro beska och litet sträfva, samt ymnig saft, som varierar i smaken efter sorternas särskilda art och beskaffenhet, varandes i synnerhet bekante en sur, en söt, och en vinaktig eller sötsyrlig. Den förstnämnda sorten tyckes allmännast förekomma, och hindrar syran intet at ju
De Choisy tyckte i smaken vida öfvergå alla de Pomeranser han någonsin ätit, ty han beskrifver den stor, utvärtes grön och invärtes röd, med få kärnar: l. c. p. 298. Mycket skäl skulle kunna vara, at til den ofvannämnda Tunquinska Pomerans-sorten föra den så kallade Tonkinse soete appel, som Valentyn på ett annat ställe omtalar, derest icke skalet utvisade så märkelig skillnad. Den var stor som en liten Pompelmus, slät, mörkgrön och helt tunnskalig, med guldgult kött: Valentyn kände ingen härligare Pomerans-sort i verlden; den föll honom så öfvermåttan läcker och saftig, at han ej ville välja någon frukt i verlden för den samma, hälst den ock var rätt sund: den var rar i Batavia: l. c. 3. d. 1. st. p. 189. Walt. Schultzen tyckes peka på denna sort, då han säger, at i Batavia träffas de bästa Pomeranser, som vida öfvergå Apelsiner, varande tunnskalige, saftrike, öfvermåttan angenäme, och så sunda som någon frukt i verlden: l. c. p. 236. Annars omtalar också Borri en tunnskalig sort i Cochinchina, som är läcker, och skalet så välsmakande, at man äter det tilsamman med köttet: Church. l. c. T. 2. p. 702. Du Halde omrörer en liten helt tunnskalig sort i China, som där är i synnerlig aktning: l. c.
