Duhamel rang framför alla (*),[1] och De la Quintinye utmärker en tidig Violette för den bästa (**).[2] I Engeland sättes mästa värdet på
- ↑ (**) L. c. p. 32. hvarest den säges vara fast i köttet och saftrik, med en såckersöt, vinaktig och hög smak, som just är admirable. De la Quintinye tillägger, at den har alla goda egenskaper, som kunna önskas: l. c. p. 225.
- ↑ (*) Han säger, at Peche violette hative är den bästa af
rätt ljufliga til smaken: l. c. p. 170. Hr. C. W. Lüdeke fann Persikorna i Smirna smakeligare än i Tyskland: Beschr. des Türk. Reichs T. 1. p. 54. hvilket man ock skäligen kunde vänta. Underligare, at Fru Kindersley icke tyckte dem på Cap de bonne esper. upnå lika fullkomlighet som i Engeland: l. c. p. 56. när likväl De la Caille fann dem där synnerligen goda: l. c. p. 344. Sonnerat förtäljer, at de på Isle de France ej komma up emot de Europeiska: Reise nach Ost-Ind. u. China T. 2. p. 70. I Paraguay vilja Persikor ej trifvas: Nachr. v. den Mission. der Jesuit. in Parag. p. 85. men så mycket bättre kring Buenos-aires, hvarest man brukar at göra tjocka korfvar deraf til vinter-förråd, på det sätt, at man, sedan skinnet blifvit aftaget, skär köttet i tunna skifvor, torrkar de samma til en viss grad, lägger så den ena på den andra, och binder altsamman starkt ihop; när man sedermera vil göra sig dem til godo, borttager man bandet, hackar detta kött smått, och låter koka i litet vatten, vin och såcker, til en compote, hvilken då får en litet piquant smak och blir rätt behagelig at äta: Feuillée l. c. T. 1. p. 246. Persikor vilja rätt väl fort i Pensylvanien, så at hvar Bonde kan ha hela trägårdar fulla deraf: Kalm l. c. T. 2. p. 207. I Virginien får man dem mycket delicata: A. Burnaby Voy. dans les colonies de l’Amer. sept. p. 40. I Carolina ha de förunderlig trefnad, berättar Lawson l. c. p. 109. hvilken ock omtalar en sort Persike-bröd Indianerne där bruka: l. c. p. 17. L. Hennepin träffade hos Indianerna i Louisiana ganska goda Persikor: Nouv. découv. d’un très grand pays dans l’Amer. p. 300.
