Den här sidan har korrekturlästs
244
¤ ) ° ( ¤
sig väl icke med någon reslig växt, ty de hålla sig lågt vid marken, men så mycket mer med en angenäm smak och en stark och ljuflig lukt, i hvilka delar de, efter v. Linnés intygande, taga förträdet för alla andra frukter i Europa (*).[1]
Smul-
- ↑ (*) Flor. Svec. p. 174. Beträffande lukten, så kan man väl ej med Messerschmid l. c. hålla den för densamma som i Smultron fins, fast man ej heller med ord kan uttrycka hurudan den verkeligen är. Den är, säger P. J. Bergius, stark och angenämt kryddaktig, vinaktig och i hög grad ljuflig: Mat. med. p. 435. Hvad smaken vidkommer, så tror jag nog säkert, at den är enahanda på den ena så väl som den andra orten, då mognaden blifvit lika fullkomlig; imedlertid ser jag dock, at man i den delen haft nog skiljaktigt tycke. Messerschmid säger helt kort, at dessa bär smaka som Smultron: l. c. Frankenius utgifver dem för honingsöta: l. c. hvilket Rudbeck synes bifalla, då han med ett nytt namn kallar dem Honingsbär: l. c. p. 44. Kellander påstår dem ha en sötbesk smak; man känner, säger han, först något sött på tungan, men sedan en tydelig beskhet: l. c. p. 25. och tillägger han vidare, at smaken är öfvermåttan angenäm, först söt, sedan lindrigt besk efter tuggandet: l. c. p. 41. Deremot hafva dessa bär, efter Pontoppidans omdöme, en mycket behagelig syra: l. c. Bergius utgifver smaken för syrlig, litet surare än i Hallon, med sådan åtföljande ljuflighet, som instämmer med bärens aromatiska lukt; men anmärker tillika, huru detta förträffeliga aroma til mästa delen förgår, när bären med såcker eller honing syltas, såsom i Norrland allmänt brukas: l. c. Sådan angenäm syrlighet tyckte ock jag mig finna, när jag för flera år sedan hade tilfälle at smaka några färska bär häraf, då jag äfven rönte, at de tämmeligen länge efteråt lemnade en god smak qvar i munnen. Herr
säger dem likna Hallon, fast han felar i färgen, den beskrifver mörkröd, då den likväl på de fullmogna bären är svartbrun.
