Den här sidan har korrekturlästs
250
¤ ) ° ( ¤
som väl är ypperligare til storleken, men ej til smaken, uti hvilken desse skogsbär kunna täfla äfven med de rarare sorter, som i de senare tidhvarf ven blifvit ifrån America uti Europeiska trägårdar inflyttade (*).[1] Hjortron (Rubus
mæmo-
- ↑ (*) Man kan nog med visshet påstå at de gamle icke brukat at odla Smultron. Virgilius, Ovidius och Plinius omtala dem blott såsom vildt växande bär. Jag är nog benägen at tro, det man ej förr än i de senare seclerne börjat företaga denna odling, och deruti styrkes jag, då jag hos J. Horstius ser, at Jordgubbar för 200 år sedan voro i Tyskland rara och blott de förnämas bord såsom läckerhet förbehållne: Herbar. Horstian. p. 150. Nu för tiden äro de ej allenast där, utan och här i vårt land, allmänna uti hvarje väl försedd trägård. Vid Paris ser man hela fält dermed fulle, vittnar du Chesne l. c. p. 234. hvilken ock anförer efter Scopoli, at de i Vicenza och Verona odlas på hela åkrar, likasom hvete: l. c. p. 6. Vid andra stora städer, såsom London, Hamburg m. fl. cultiverar man dem också på nog vida landstycken. Man lärer ej få neka, hvad Parkinson påstår, at våra Trägårds-Smultron eller Jordgubbar äro de samme som de vilda, allenast bragte til mera storlek igenom odlingen i god jord: Paradis. p. 526. v. Linné håller dem egentligen för den sorten, som hos oss växer i ängar (pratensis L.) och ej för den som på skogsbackar förekommer (sylvestris L.): Spec. pl. p. 709. Odlingen bringar den til tredubbel storlek, säger
ett bär i sänder, doppadt i stött såcker; somlige äta dem och i grädde: Blankaart l. c. På Island förlustar man sig med Smultron, som där äro rara, ätandes dem med kall flöt (eller tjock sur grädde): Egg. Olofsen Reise igiennem Island T. 1. p. 321. I Nya York äter man dessa bär antingen för sig sjelf, eller med mjölk, eller med vin och såcker, berättar Kalm Resa til N. Amer. T. 3. p. 155. hvilken i Quebec fick ibland desserten Smultron insyltade i såckersirap: l. c. p. 366. 402.
