Sida:Tal om Läckerheter-1.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
20
¤ ) ° ( ¤

allenast dertil anslå en ganska stor mängd af sådana ämnen, utan ock dana dem med de egenskaper, at kunna, jämte upfyllande af magens behof, gifva henne en behagelig känsla på tungan och i gommen, eller, med få ord sagdt, at förnöja hennes smak. Människan fick i så måtto tilfälle och förmåga, at genom smaken utröna dessa ämnens större och mindre godhet, och blef dermed i stånd, at välja det behagliga och tjenliga, samt deremot förkasta det motbjudande. Skaparen, som ville, at hon dageligen skulle med mat och dryck lifnära och vederqvicka sig, satte hunger och törst til nog kraftiga påminnare om den skyldighetens i akttagande, hvarigenom också vinnes, at saker, som i sig sjelfva kunna vara tjenliga nog til föda, fast ej af någon särdeles retande smak, ofta åtnjutas med välbehag. Men som Han icke endast ville med tvång leda Människan till at främja sitt egna bestånd, utan äfven på ett låckande sätt förmå henne dertil, inrättande Han, af synnerlig mildhet, många ämnen i Naturen af sådan ypperlig beskaffenhet, at de med en ljuflig känsla och vällust kunna förnöja smaken.

Jag vet intet ämne i hela Naturen, som kan behaga hvar och en lika och på alla tider, ty smaken är så mycket skiljaktig, och rättar sig ofta efter Människornas olika tilstånd i anseende til hälsa eller sjukdom, ofta efter olika åldrar, ofta också efter mode, inbillning och vana. En sjuk kan finna de flesta saker vidriga, som han, då han var frisk, fann öfvermåttan smakeliga. En som icke älskat syror, längtar efter dem, då han har hetsig feber, och

om