Sida:Tal om Läckerheter-1.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
21
¤ ) ° ( ¤

tvärtom en som dem älskat, stygges vid dem, då han plågas af mage-syra. En oren tunga känner antingen ingen, eller ock en helt förvänd smak; likaså en torr tunga. Saliven, som är så hufvudsakeligt medel til de partiklars uplösande, som skola reta smaken, kan tilfälligt-vis förändra sig, och blifva besk, söt eller på annat sätt beskaffad, och sålunda skämma bort smaken på det man tuggar (*).[1] I Människans sundaste tilstånd, gör kroppens skiljaktiga ställning och behof, at hon kan ofta den ena dagen lifligare känna intryck af det angenäma, än den andra, och det aldraläckraste mister genast sitt mästa behag, då hon njuter deraf mer än lagom. Hos Barn är reteligheten större på tungans nerv-papiller, än hos gammalt Folk, derföre tycka de synnerligen om Mjölk, Honung, Såcker och dylika milda saker, men deremot föga eller intet om salt Mat, Ättika, Senap, starka Krydder, och mera sådant, som en åldrig Man finner behag uti; hvilken ock ofta går än längre från barna-smaken, medelst fattadt tycke för Tobak, Bränvin och annat mera, som tilfälligheter kommit honom at vänja sig vid.

Då nu således ingen ting i naturen gifves, som för alla Människor, uti alt slags tilstånd, är välsmakeligt, tyckes det blifva svårt at utstaka, hvad som egenteligen bör kallas läckert. Man kan likväl säga, at Människorna i allmänhet icke för smakens skull älska något beskt (amarum), icke

got
B 3

  1. (*) A. v. Haller Elem. Physiolog. corp. hum. T. 5 p. 115.